ytterligare....

I skydd av den skarpa skymningsolen.
Bakom ett par trädstammar,
skvallrar en grupp med gula löv,
med solen i ryggen och den svaga brisen i nacken.

Snart så brister det.
Snart så faller vi.
Snart så kommer vi att virvla omkring.

Värmen stryker sig in.
Grenarna hänger kvar mot varandra.
Grenarna knyter ihop varandra på marken.
Med sina skuggor.
Med sina konturer.
Med sina mönster.

Vinden flödar fram, smeker och lockar.
Där ifrån kalhygget lutar sig en torr solitär,
lutar sig och skjuter sin skugga allt närmare skogsbrynet.

Vattensamlingarna hjälper till,
skapar knutpunkter där skymningen,
hoppar fram som en gigantisk spindel härskar över sitt nät.

En bit in i gläntan,
ännu dold men snart infängslad,
i den växande skymningensvinden.

En bit in.
Ännu strålar och glittrar.
Ännu vrider och skapar mönster.
Ännu levande och fängslande.

En grupp med gula löv.
En ljuspunkt ut mot det öppna hänger ännu kvar.
Hänger kvar av sin längtan,
att hänga kvar.

Att vara en ljuspunkt
Att lysa upp