Vilande

Mot himlen vrider sig en oändlig horisont.

I himmelspegeln faller stjärnskuggor ut,

nattens oaser träder fram.


Och för havet sjunger det mjuka nattljuset in en ny skymning.


Ur horisonten sträcker sig ett oändligt hav.

Under den svarta ytan stiger vågorna upp,

rullar fram, över och emot.


Och för himlen sjunger det rullande havet,

sjunger in emot nattens vilande oaser.


I skydd av en varm kupol,

vaknar ordet till,

vaknar till och blir upplyst av stjärnljus.


Där under,

i den ovala kupolen glöder händer,

glöder visioner,

glöder omformat av stjärnor och mellanrum.


En bar himmel, öppen och oändlig,

faller det uttalade ned och

lägger sig vilande i vår famn.
.
.
.
.
.

I ljuset

I ljuset avslöjas ett val

Dolda ingångar och utvägar

växer fram bakom grästuvorna

Börjar sedan att

vrida upp, leda det

difusa och svaga

mot det skarpa och klara

våra blickar bygger upp ett nytt landskap.

Dagen förändrar

vrider skuggor

från öster till väster

Dagen fångar, hänger skuggor

som tvätt på torra trädgrenar.

Dagen leder

styr ljuset

in över nya områden

och

kvällen återställer

ledd av ljuset

Det nya förnyas.

Återsesan del 1

Då medan mörkret faller
kan man skönja
en vindil,
en avaktande rörelse
hängande i skuggan.

Endast en svag andning röjer
den väl valda och osynliga punkten.

Kanske väntar den på
det ögonblick då gryningsdiset
lyfter upp det mörka som
genererats över natten,
lyfter upp,
visar
och
leder in det nya ljuset.

Kanske gömmer den sig
i en uppenbar föreställning,
en förlösning,
en dagdröm som vill existera.

En
vindil
faller in
över skogsbrynet,
morgondiset skingrar sig,
små fragment kryper in bakom grästuvorna.

Vi vänder oss om och söker gryningsljuset,
leds in mot nya labyrinter.