Vilande

Mot himlen vrider sig en oändlig horisont.

I himmelspegeln faller stjärnskuggor ut,

nattens oaser träder fram.


Och för havet sjunger det mjuka nattljuset in en ny skymning.


Ur horisonten sträcker sig ett oändligt hav.

Under den svarta ytan stiger vågorna upp,

rullar fram, över och emot.


Och för himlen sjunger det rullande havet,

sjunger in emot nattens vilande oaser.


I skydd av en varm kupol,

vaknar ordet till,

vaknar till och blir upplyst av stjärnljus.


Där under,

i den ovala kupolen glöder händer,

glöder visioner,

glöder omformat av stjärnor och mellanrum.


En bar himmel, öppen och oändlig,

faller det uttalade ned och

lägger sig vilande i vår famn.
.
.
.
.
.